Landskapet flyger förbi när jag sitter på tåget mot Falun. I fyra månader ska jag slipas till att bli en skyttesoldat för Hemvärnet. Så mycket som jag längtat till denna dag, men hur hamnade jag här?
Allt började en regnig och mörk novemberafton då jag precis hade börjat läsa natur på gymnasiet. Jag hade börjat komma in i studierna i rask takt, men efter en nästan avklarad hösttermin kände jag att jag saknade en utmaning. Jag ville ut i världen och göra något som inte var likt något jag någonsin hade gjort tidigare, något som skulle förändra mig. Jag ville göra något som var större än jag själv och på något sätt bidra till världen.
Min lösning på min längtan var Google. Jag sökte på “militär för kvinnor” och hittade Svenska Lottakårens hemsida. Där såg jag två utbildningar för ungdomar som verkligen intresserade mig: Tjejlägret “Trotsa motståndet” och Rookie. Eftersom jag då var 15 år, insåg jag att jag skulle hinna göra båda kurserna innan jag fyllde 18 år och sökte tjejlägret först sommaren 2016.
Lägret hölls på Gotland på Tofta Skjutfält där vi fick lära oss exercis, sjukvård, uthållighet och effektivt samarbete. Vi fick utmana våra gränser och oss själva. Mina instruktörer sa till mig att även om jag tyckte att min kunskap och förmåga liknade storleken av en pöl, så var den egentligen en stormande ocean. Den största lärdomen av lägret är att jag ska tro på min förmåga även om det emellanåt känns osäkert. Denna erfarenhet inspirerade mig till att fortsätta inom det gröna och gå vidare som lotta.
Sommaren därpå sökte jag Rookiekursen på Södra Skånska regementet P7 i Revingehed. Till skillnad från det tidigare lägret, fick vi här vara ute i fält. Det innebar att lägga förläggning, sova i armétält, öva på spaning och lära oss fälthygien. Jag kan erkänna att det var svårt att ha god sinnesstämning när det var 35 grader varmt i solen och en inte fick ta av sig fältjackan. Detta var en utmaning som inte liknade något jag upplevt tidigare. Ändå tyckte jag att det var bland det roligaste jag har gjort och denna erfarenhet fick mig att vilja utmana mig själv mer i livet. På grund av detta valde jag att söka till värnplikten.
När jag väl var kallad till mönstring i april 2018, hade jag förberett mig både fysiskt och mentalt. Väl på mönstringen gick ISOKAI-testet mycket sämre än vad jag hade trott, jag fick ett streck och blev inte antagen. De sa att det var väldigt vanligt för tjejer i min storlek. Besvikelsen var kolossal, allt jag hade tänkt att jag skulle göra var nu borta. Men jag kom ihåg mina erfarenheter: Alla lottor som hade pratat så mycket om hur de hade slitit sig in på de tuffa utbildningarna för att de verkligen ville. Deras mod och ihärdighet inspirerade mig till att anta en attityd där jag aldrig ger upp och inte slutar anstränga mig när det kommer till något jag brinner för. Jag har Lottakåren att tacka för att ha lärt mig hantera underlag och arbeta hårdare för att lyckas nästa gång.
Jag sökte igen, denna gång i oktober. Jag kommer ihåg hur många marklyft jag lyfte innan jag klarade det som personalen under mönstringen hade sagt var passande för min vikt för att klara testet. Där stod jag vid ISOKAI-maskinen ännu en gång. Sjuksköterskan sa att denna gång skulle jag minsann klara det. Så drog jag. Höll andan innan hon sa: 474 Newton, du klarade det!”. Känslan var otrolig. Klarade jag det så klarar jag alla andra tester också, tänkte jag. Vilket jag gjorde. I slutet av dagen stod jag med en lapp där det stod att jag nu skulle rycka in i januari som Skyttesoldat för Hemvärnet. Jippie!
Så vad är det som händer nu? Jag förväntar mig tidiga morgnar, mycket smärtsamma muskler och frusna händer. Min önskan är att plutonen jag kommer tjänstgöra i är trevlig och att befälen är förstående. Jag tror att jag själv som person kommer utvecklas mycket och inse återigen att mina gränser räcker långt över det jag tror. Något jag ska bära med mig är ett citat av Alan Alexander Milne som jag fick höra under mitt första läger inom Lottakåren; ett citat som beskriver organisationens kärna och får mig att sträva vidare: “Lova att du alltid kommer ihåg att: du är modigare än vad du är medveten om, starkare än du verkar och smartare än du tror.”
Danna Vaschuk