You raise me up

to walk on stormy seas… det är ju sällan det är stiltje, nå’n vind blåser det när man rör sig där det händer saker. Och Sollentuna lottakår är ett ställe där det händer saker som både innehåller och ger upphov till de vindar som behövs för att vi ska komma framåt. Jag skriver nu mitt sista kårchefsord, det känns lite vemodigt samtidigt som det ska bli skönt att bli ”pensionär” efter några intensiva år. Lite nervöst var det, när jag tackade ja till uppdraget, men tack vare det stöd jag visste jag skulle få av er vågade jag ta mig an utmaningen. Ibland har jag bannat mig själv över att ta på mig ett extra jobb, tiden är ju ändå så knapp... men inte har ju jag mindre tid till förfogande än någon annan och den här tiden har gett mig så mycket mer än jag någonsin kunnat ge i utbyte.




Jag har upplevt så många ögonblick av stolthet när jag representerat kåren på riksstämmor, våra resor, i möten med andra föreningar och kårer – varhelst där jag trätt fram i egenskap av kårchef. Och det har varit så många roliga händelser: lärorika kårkvällar, roliga fester, utflykter, MOD-konferensen, tipsrundor och inte minst vårt stora, underbara 70-årsjubileum. Vilken härlig kår, vilka härliga människor vi är 

Men visst stormar det också ibland! Samhället förändras i snabb takt inte minst genom all ny teknik som påverkar vårt sätt att kommunicera och hur vi ser på tiden. Arbetslivet är intensivt och hektiskt, vi skall prestera snabba resultat och kontakterna sköts ofta genom mail, snabba mobilsamtal eller sms. Den mentaliteten tar vi med oss och så försöker vi hålla samma tempo i våra fritidsaktiviteter vilket inte alltid är så lyckat. Det är något både vi och alla andra föreningar måste lära sig hantera, hitta en balans mellan snabba ryck och eftertänksam konsensus. Att få känslan för vilka saker som måste och kan skötas snabbt och vilka saker som måste få ta tid. Det är inte lätt, men en av mänsklighetens stora styrkor är ju just förmågan att uttrycka och klä saker i ord, kommunikation kan vara svårt, men det är också det som håller oss samman och hjälper oss att nå gemensamma mål. Det gäller att komma ihåg att ha roligt, känna gemenskap – det är då vi åstadkommer de där bra och nyttiga sakerna, av bara farten liksom.

När jag känt mig osäker, oavsett sammanhang, har jag stärkt mig med att tänka ”jag är en lotta, mig sätter sig minsann ingen på sådär bara!” Och så har jag greppat mitt osynliga lottasvärd som ger mig modet att stå för mina värderingar, mina åsikter, mina kunskaper och erfarenheter – hela mitt jag. Och det tycker jag ni också ska göra, kom ihåg vad ni representerar och att ni är fantastiska människor som är värda all respekt och kärlek var ni än går!

You raise me up... To more than I can be…

Lev väl, Martina