Som en gummiboll...

...studsar tankarna omkring... Och nu i den grönskande vår råkar tanken osökt stanna till vid en bollplan, för visst är det ett tydligt sommartecken, alla dessa ungar som kommer fram för att lira boll.




När jag gick i skolan var gymnastik = bollspel. Och jag hatade det! Jag tyckte att bollarna var otäcka, förstod aldrig reglerna och ingen lärde mig teknik. Så jag valdes sist in i lagen och fick stå längst bak på plan. Ändå anses lagspel/bollspel vara så utvecklande; man lär sig arbeta ihop, ta hänsyn, jobba mot gemensamma mål – men det var ju inget jag hade hållit med om, där längst bak på planen.

Men när jag nu står här vid en annan bollplan och ser hur sonens lag spelar ihop och reflekterar över egna erfarenheter, ser jag att lagidrott visst kan vara utvecklande. Jag lärde mig ju också många viktiga saker, fast på fel sätt, för jag lärde mig hur ett lag inte skall fungera och får nu tänka omvänt:

Ingen skall behöva vara den som alltid väljs sist och känner sig utanför, är man inte så bra i den roll man fått måste man få prova en annan. Och den som är bra på en sak måste också få chansen att utmana sig själv med något nytt. Alla skall få lära sig regler och teknik, för om man inte vet vad som gäller är det svårt att göra rätt.

Det jag också ser, är hur tydligt det är att det lag som lärt sig spela ihop och passar bollen till varandra också lättast får in den i mål. För när man får bollen skall man inte behöva bli rädd för den utan våga ta emot den, för att skicka vidare till nästa man. En insikt som räddade mig från den värsta bollskräcken, jag upptäckte nämligen att om jag tog lyra så kunde jag styra vart bollen for sen. (hmm, just i det läget – så långt bort som möjligt alltså…)

Bollspel gillar jag fortfarande inte, jag har aldrig lärt mig bemästra de fysiska bollarna. Men bollar i form av tankar och idéer älskar jag att dribbla, studsa, ta emot och passa vidare tills de når i mål oavsett det är en kårresa, rekryteringar, utbildningar, kåraftnar... Att vara aktiv i en förening är också som att spela i ett lag, man kunde säga att vi spelar kårboll. I såfall är det absolut min favoritgren 

Och om jag får skryta (och det får jag ju!) så är det faktiskt så att vi Sollentunalottor ligger i medaljligan när det gäller att spela kårboll, för vi är rackarns bra på att göra saker tillsammans och nå målen. Heja oss!

Lev väl,

Martina