Olika firanden

Julhögtiden är en blandning av religiösa och sekulära traditioner och skiljer sig mycket runt om i världen, och många firar idag jul med färre, eller inga religiösa inslag. Under kyrkans utveckling, spridning till olika delar av världen och uppdelning i olika trosriktningar har en mängd högtider tillkommit och försvunnit, samt slagits samman med hedniska firanden.

Traditionellt firas den svenska julhögtiden med början den 24 december på julaftonen, aftonen före juldagen, och avslutas den 13 januari (Tjugondag Knut) då ”julen dansas ut”, även om det på senare tid blivit allt fler som inleder firandet tidigare och betraktar det som avslutat i och med den sista lediga dagen 6 januari (trettondagen). Julen pågår enligt kyrkoåret egentligen till och med Kyndelsmässodagen, 2 februari, men Svenska Kyrkan har flyttat det till närmast liggande söndag. Förr fanns fler helgdagar omkring jul, tredjedag och fjärdedag jul, men de avskaffades 1772.

När vi i Sverige öppnar paketen på julafton har många ännu inte börjat fira jul. I de flesta länder gäller den 25 december som julklappsutdelningsdag. Så var fallet också i Sverige i gamla tider. Seden att börja firandet redan på julafton uppkom antagligen i samband med att vi övergav katolicismen och de stränga fastelagar som vi fram till dess följt.

Juldagen den 25 december
Under de första 300 åren av den kristna församlingens historia var det ingen som firade Jesu födelse över huvud taget. Det fanns i första hand tre skäl till det. För det första fanns datumet för Jesu födelse inte angivet någonstans i bibeln. För det andra var det i bibeln bara onda människor som firade födelsedagar. Och för det tredje var det i det hedniska romarriket (som ockuperade Israel vid den tid då församlingen uppstod) en allmän sed att man firade sina avgudars födelsedagar.

Vid tiden för Jesu födelse omfattade Romarriket nästan hela Europa och Mellanöstern. I Rom hette den store guden Saturnus. Mitt i vintern höll man en lång fest till hans ära. Denna fest kallades ”Saturnalia” och varade 17-24 december. Det var en högtid då man åt och drack, samlade vänner omkring sig och delade ut presenter till varandra, bl a vaxljus och små keramikfigurer. Avslutningen på saturnalian var den sista stora festdagen som inföll den 25 december.

Under de första 300 åren av Romarrikets existens hade emellertid solreligionen börjat breda ut sig från öster, från Syrien och Persien, och nått stora delar av riket. Redan i det gamla Babylon hade människorna tillbett solen. En av babyloniernas främsta gudar var solguden Shamash och den viktigaste dagen inom denna solreligion var den dag på året då solen ”föddes” på nytt och steg upp på himlen igen, efter att under hela hösten och förvintern ha sjunkit allt närmare horisonten så att dagarna blivit allt kortare. När vintersolståndet inträffade – den 25 december – firade man detta med en stor högtid. Österländska filosofer och mystiker predikade om solens gudomliga natur och invandrare från östern tog med sig sin tro till Västerlandet. Resultatet blev att solreligionen fick alltfler anhängare inom Romarriket.

Så hände det att en romersk kejsare vann ett stort militärt fälttåg sedan han bett till solguden om seger. Som tack upphöjde han ”den oövervinneliga Solen” (Sol Invictus) över alla Roms övriga gudar. År 273 lät han bygga ett nytt praktfullt tempel åt solen. Detta tempel invigdes på solgudens födelsedag - den 25 december.

Knappt 50 år senare blev den romerske kejsaren Konstantin anhängare av den kristna läran. Han var tidigare soldyrkare och den nya religionen gav honom problem. Vad skulle han göra med den årliga solfesten? Till att börja med försökte kyrkan få honom att förbjuda solreligionen och dess decemberhögtid, men det vägrade han. Om man förbjöd den populära festen kunde det uppstå stridigheter mellan de olika religionernas anhängare. Till slut kom man fram till en kompromiss.

Den 25 december var ju vintersolståndet, den dagen då solen föddes på nytt. Varför inte helt enkelt föra över massornas dyrkan från solguden till ”rättfärdighetens sol”, ”världens ljus”, Kristus? Det var lätt att åskådliggöra det symboliska sambandet. Om man ”kristnade” solfesten, genom att i stället fira Jesu födelse denna dag, skulle man kanske kunna undvika konflikter. Dessutom skulle automatiskt många nya människor ansluta sig till kristendomen.

Alltså tilläts romarna fortsätta att hålla sin stora fest den 25 december, men man plockade bort solguden och satte dit Kristus i stället. Och när Rom väl hade accepterat den 25 december som Jesu ”födelsedag” var det inga svårigheter för festen att spridas i resten av det romerska riket.

I Konstantinopel började man fira jul år 380, i Mindre Asien år 382, i Egypten omkring år 430 och i Jerusalem omkring år 440. Spridningen fortsatte upp genom Europa, där ”solvändefesten” sedan långliga tider hade firats i de flesta länder.

Den isländske författaren Snorre Sturlasson skrev i början av 1200-talet om hur de hedniska nordborna brukat fira tre stora offerfester, bland annat midvinterblotet (solvändefesten) då man offrade för god gröda. När kristendomen slog igenom kristnades så den fornnordiska julen - och sedan dess har vi fortsatt att fira Jesu födelse den 25 december.

Men när föddes Jesus egentligen?
Var det inte år noll?
Nej, Jesus föddes inte år noll. Det finns faktiskt inte ens något år 0, utan bara år efter respektive före Jesu födelse. Hela vår tideräkning, ”f Kr” och ”e Kr”, har sitt ursprung i att medeltidsmunken Dionysius Exiguus fick i uppdrag att räkna ut när Jesus föddes och sedan skulle man kalla det år som följde för år 1, dvs ”det första året efter Kristi födelse”. Exiguus kom fram till att Jesus föddes år 753 efter Roms grundande, och man beslutade följaktligen att använda detta som utgångspunkt för den nya tideräkningen. Alla år därefter skulle sedan kallas ”det första året efter Kristi födelse” (dvs år 1 e Kr), ”det andra året efter Jesu födelse” (dvs år 2 e Kr) etc.

I dag är vi ganska säkra på att Jesus föddes några år tidigare än Exiguus trodde. Enligt de nytestamentliga evangeliernas beskrivningar föddes Jesus sannolikt någon gång mellan våren år 5 och våren år 4. Eftersom vi sedan vet att fåren var ute vid den tid då Jesus föddes (och herdarna brukade ta in sina får för vintern omkring den 15 oktober), liksom att en skattskrivning lämpligen borde ha genomförts i samband med en större högtid (exempelvis lövhyddohögtiden), då människor var i rörelse och många begav sig till Jerusalem, så hamnar vi någonstans på sensommaren/hösten som den mest tänkbara tidpunkten för Jesu födelse.

Det innebär följaktligen att Jesus förmodligen var ungefär fyra år den dag som 500-talsmunken Dionysius Exiguus satte som utgångspunkt för vår tideräkning.

Lilla jul
Lilla jul (finska: pikkujoulu) firas i Finland, inklusive Åland, och inträffar varje år lördagen före första advent. Lilla jul är precis som namnet antyder en försmak av julen. Lillajulgranen är cirka 1 meter hög och pyntas precis som den riktiga julgranen. De minsta barnen får lillajulklappar som tomtenissarna lämnat under lillajulgranen. Tomtenissarna kan också lämna lillajulklapparna utanför ytterdörren. Dessa klappar är ofta väldigt enkla. Senare i december byts lillajulgranen mot den vanliga julgranen. I skolorna sjunger man julsånger och äter pepparkakor. Nuförtiden är det alltmer sällan som lillajul firas så grundligt i familjekretsen, men för de äldre ungdomarna innebär lillajul allmän fest eller krogbesök, medan de vuxna ofta har firmajulfester omkring första advent. Lilla jul är dock ingen officiell helgdag i Finland, utan en vardag.

Tre vise män
När den västkristna kyrkan gick över till att fira Kristi födelse juldagen den 25 december behöll den östkristna kyrkan länge firandet av Kristi dop på trettondedag jul, Epifania.

Enligt legenden var det tre konungar vid namn Balthasar, Caspar och Melchior som denna dag såg Jesusbarnet. Balthasar var kung av Salz, Caspar var kung av Nubien och Melchior var kung över Egryskulla. I bibelns grundtexter finns inte någon uppgift om att det var tre eller att de var konungar, men från 200-talet antogs det vara så, kanske på grund av de tre gåvorna som nämns i bibeln: guld, rökelse och myrra. Legenden var mycket populär under medeltiden och framfördes ofta i dramatiserad form i så kallade trettondagsspel.

Källa: .alltombibeln.se och wikipedia


Nederländska Sinterklaas
Jag bodde hos mina kusiner på landet mitt i Holland vintern 1947-48. Julen präglades av det kristna budskapet att Jesus föddes då. Detta firades på juldagen med gudstjänst, och med lite rikligare mat, dvs kött på bordet; det var efterkrigstid och fortfarande matbrist. Inför denna högtid storstädades hela huset, jag skurade köksskåpen den julaftonen.

Men vi hade redan firat en ”jul”, nämligen Sinterklaas. På kvällen satte vi våra skor med en morot i vid den öppna spisen och sjöng till honom. Nästa morgon, den 5 december, var moroten borta, den hade hans häst fått, och vi hade fått en liten present i skon. I skolan sjöng vi också till Sinterklaas samt ritade till honom. På kvällen fick alla en liten present, avsändare Sinterklaas och vem som var mottagare fick man gissa av de rim som var skivna på respektive present. Dessutom fick vi lite godis, en sorts pepparkakor (spekulaas) samt en sockrig karamell (zuikergoed) med mjuk insida – sockerkupongerna hade sparats till detta tillfälle. Zuikergoed lever i ett förklarat ljus i mitt minne.

Enligt vår barnatro var Sinterklaaas en biskop som kom med ångbåt från Spanien; han red på en vit häst och hade som följeslagare en ung man, Zwarte Piet. Sinterklaas red på takåsarna och Zwarte Piets uppgift var att klättra ner genom skorstenen, ta upp morötterna till hästen och i stället lägga dit en present ur den säck som Sinterklaas hade med sig.

Eftersom barnpsykologin inte var likadan då som nu, gällde också att om man inte varit snäll så fick man inget i sin sko, och hade man varit riktigt elak så stoppade Zwarte Piet en i säcken och man fick vara borta ett år och bli snäll.

Brita Niseke Zeeman-Ågren.