Min livsstil

​Jag känner på mig att klockan snart är 0630 och att väckarklockan kommer att ringa. Vart är jag? Jag orkar inte öppna ögonen, men av ljud, lukt och hur sängen känns så är jag i Umeå. Kan det stämma?


Jag är fortfarande mer sovande än vaken men visst är jag i Umeå, men vilken dag är det? Vad hade vi för lektioner igår och vad skall de ha i dag? Vapentjänst eller, jo, det känns bekant. Då måste det vara tisdag vecka 2 på GU-F:en i Umeå. Det betyder att jag snart skall åka hem. Känns lite konstigt, jag som inte har varit hemma på sju veckor. Ska jag ta uppställningen i dag? Nä, det var Kristoffer, nu har hjärnan vaknat och jobbar på. Vapentjänst, det betyder att jag skall ha vår ende vapenfria elev, men ikväll har inte jag eleverna. Då kanske jag kan komma i säng före kl 22. Om nu ingen elev blir sjuk, gör sig illa, kommer på att den inte vill vara kvar eller vi blir tvungna att sända hem någon för att den inte klarar kursen. Igår kväll vid kl 21 handlade vi det sista som behövdes för gårdagens aktiviter. Så blir det när inte allt finns som det skall eller instruktören inte gör sitt förberedelsejobb som hon ska. Här i Umeå har det ändå gått bra. Det är bra instruktörer och ok med prylar även om ficklamporna saknades. Men jag var ju faktiskt i säng före kl 23, nu låter det kanske som om jag klagar på lite sömn eller något likande, men så är det inte. Jag trivs jättebra och när jag är i väg och jobbar på till exempel GU-F:ar behöver jag inte så mycket sömn. Men lite vila vill jag ha. Vänta, inatt skall ju jag ligga ute med eleverna, ja ja. Klockan ringer, bara fem minuter till, sen är det dags för dagen att börja på riktigt med morgonrutiner, frukost, lektioner, förberedelsearbete med mera.

När jag stiger upp är det första jag kollar om jag har öronproppar i någon ficka. De finns ett par, bra då kan jag sova skönt i tältet i natt. Öronproppar är räddningen när man sover i tältet med eleverna. Jag tror att jag kan sova varsom, om jag bara har öronproppar, det är en klar fördel med mitt ”yrkesval”. Jag sover på flyget. Även om det bara tar 50 minuter mellan Stockholm och Östersund så sover jag. I med propparna och sen god natt. Undrar om det finns någon stans jag inte har lyckats somna. Kommer inte på något, men det borde ju finnas.

Sju veckor hemifrån denna gången, så när som på två dagar. Jag sa upp mig i våras från jobbet. De tre sista åren har jag inte haft semester om man inte räknar de två gångerna jag var ledig torsdag, fredag, lördag och söndag samt den gången jag var ledig lördag, söndag, måndag och halva tisdagen. Med semester menar jag då när man inte jobbar mot lön för någon. Jag har tagit ut en massa semester, komp, flex med mera från ”jobbet” för att kunna vara iväg och jobba åt försvaret och de frivilliga försvarsorganisationerna. Men nu skall jag bara driva egen firma och jobba åt försvaret samt de frivilliga försvarsorganisationerna. Och hinna med att resa, dyka och allt annat jag inte har hunnit med de senaste åren. Hittills har jag faktiskt hunnit med att hälsa på släkt i fyra dagar – så det är inte illa. Hösten skulle bli lugnare, nu verkar det ha styrt upp sig med jobb där med, men några små hål här och där har jag. Till vintern blir det en dykresa, det måste det bli.

Om nu någon undrar så styrde kvällen upp sig med rapportskrivning, kollegium och avskiljningssamtal med mera, så jag slapp dötid. Jag har svårt för dötid. När jag började jobba efter att ha gått ut skolan så var jag på jobbet även om jag inte var schemalagd, förutom när jag stod för föreningslivet i Västjämtland, som min chef uttryckte det. Jag vet ingen bättre avkoppling är att vara på jobbet utan att ”jobba”. Det är då man kan prata med sina arbetskamrater, det hinner man ju inte annars. Det är också då man hinner fixa de där små sakerna som underlättar vardagen, men som man inte hinner med när man jobbar. Jag har alltid sagt att jag skulle inte klara av att ha ett jobb som bara var ett jobb, nä, jag har ett jobb som en livsstil. Nu reser jag Sverige runt som instruktör med mera på militärkurser och tycker det är jätteskoj. Nya utmaningar varje dag. Ingen dag den andra lik, även om det står samma på schemat. Nya elever som vill lära sig. Ibland får man träffa elever som man hade på till exempel GU-F:en på ledningsstödsutbildning och det är också jätteskoj. Eller så träffar man dem när man är på någon övning.

Cecilia Agri

Lotta och instruktör inom grundläggande försvarsutbildningen