Efter atombomben

Efter andra världskriget förberedde vi oss i Sverige för det stora atomkriget. Vi låg mellan de stora militära maktblocken Nato och Warszawapakten och kunde bara förbereda oss på att ta skydd. Befolkningsskydd och hemskydd är begrepp från den tiden, som använts fram till början på 90-talet då ”kalla kriget” tog slut i och med Berlinmurens fall.

I Sollentuna byggdes vanliga skyddsrum i källare i villor och flerbostadshus, liksom man gjorde i alla hus som byggdes från och med 1945. Enligt lag skulle det finnas skyddsrum till hela befolkningen. 1961 distribuerades broschyren “Om kriget kommer” till alla svenska hushåll. På omslaget i grått finns vad som rimligen måste tolkas som molnet efter en atombombsexplosion. Det är först 1972 som man tar bort reglerna om obligatoriska skyddsrum i nya flerfamiljshus, och så sent som år 2003 tar man i lagen bort kraven på skyddsrum helt.

Men man byggde också mer avancerade anläggningar insprängda i berget. De var mycket dyra så det blev inte så många byggda, utan de få som verkligen byggdes reserverades därför för de allra viktigaste samhällsfunktionerna. Det var från dessa bergrum som samhället skulle styras efter den stora bomben. Härifrån, trodde man, skulle en handfull människor kunna hantera paniken, katastrofen och lidandet där utanför – uppe på ytan, i den vanliga världen.

I Sollentuna byggdes ELEFANTEN, under Edsberg, bakom mycket diskreta dörrar i berget. Här skulle Sollentunas och Stockholms beslutselit befinna sig under krig. Hemlighetsmakeriet var stort, och fortsatte så till långt in på 90-talet. Förebilden var de amerikanska militära bergrum som var konstruerade att ”överleva” atombombskriget.

Konstruktionen bygger på ett stort bergrum i vilket det finns ett par ganska vanliga hus som står på stora fjädrar. Ingången till bergrummet är en lång tunnel som sedan viker av förbi bergrummet, rakt genom berget. Arrangemanget kallas “bombfälla” och tanken är att tryckvågen från en atombombsexplosion bara skall gå förbi rakt genom berget och lämna bergrummet och dess invånare oskadda. Katastrofen där ute, skulle möjligen ha märkts genom att huset gungat till lite på sina stötdämpare.
Elefanten byggdes för att kunna stå emot en direktträff av en atombomb av samma storlek som den som släpptes mot Hiroshima bara några år tidigare (den 6 augusti 1945). Den bomben var på ungefär 13 kiloton trotyl. Den bomb som släpptes bara tre dagar senare mot Nagasaki var dubbelt så kraftfull som den som drabbade Hiroshima.

Husen består av flera våningar med kök och sovutrymmen, men självfallet också sammanträdesrum, kommunikationscentraler och stabsrum. Här skulle ungefär 200 personer kunna leva en längre tid. Anläggningen innehåller därför en djupborrad brunn (man borrade från ovansidan på berget) och enorma dieselgeneratorer som skulle producera elektricitet. Färgsättningen på insidan togs fram av psykologer för att skapa en miljö där människor inte skulle bli tokiga alltför fort. Orange eller grönt på väggarnas nederkant och (himmels)blått i överkant allt för att man – i teorin – skulle glömma bort att man satt fast i ett bergrum.

Anläggningen började byggas under 60-talet och stod inte helt klar förrän 1977. Då var den  toppmodern och hade en för dåtiden hög standard i material och komfort. Än i är dag står Elefanten komplett utrustad och färdig för att omedelbart tas i bruk. Kaffebryggarna finns kvar och sängarna är bäddade. Kritorna ligger på parad under de svarta tavlorna. Den stora telefonväxeln finns på plats – och hittar man någon som kan sköta den så fungerar den säkert fortfarande. I Elefanten har tiden stått stilla och telefonerna har fortfarande nummerskivor. De gula askkopparna i korridoren utanför varje sovrum vittnar dock om en annan tidsanda.

Den sista riktiga övningen genomfördes faktiskt under 1990-talet. Men nu ligger anläggningen i “malpåse” – sköts formellt av Stockholms Brandförsvar – och man har inte en aning om vad som skall hända här i framtiden. Elefanten är dock en viktig del i historien om kapprustningen under det kalla kriget, och illustrerar hur mycket och djupt det kalla kriget påverkade samhället och alla dess funktioner.

Källor: Wikipedia, Tdiningen Solhjulet, Björn Bergqvist