Civilförsvar i Sarajevo

Den 14 november hade vi vår första kårafton om Sarajevo. Vi träffades i kommunhuset och valde att sitta i ett fikarum, det blev väldigt många frågor och prat. Sonja hade bjudit in Saša Madacki från Human Rights Centre på University of Sarajevo, och hans kompis Sanja Lemez (som kom till Sverige som krigsflykting). De berättade om livet i Bosnien-Hercegovina under kriget.




Sanja lyckades fly från Sarajevo med sin yngre syster, efter cirka ett år av krig, och hamnade efter många vedermödor i Sverige. Saša gick in i armén och försvara sin stad. Han berättade mest om de underbara hjältar, äldre män och kvinnor, som bildade ett civilförsvar som såg till att ta hand om alla de boende i den  belägrade staden Sarajevo, så att de överlevde kriget. Många dog av serbernas kulor, de hade prickskyttar som letade ut mål och dödade människkor i vägkorsningar och till och med hemma i köket. Serberna inriktade sig på att döda kvinnor och barn för att skapa så mycket kaos som möjligt.

Risken att dö var större på grund av undernäring och törst och sjukdomar.  Staden var helt isolerad och Serberna stängde till och med av vattenledningarna till staden. De gamla männen grävde nya brunnar under staden och lyckades få ihop vatten så att man kunde överleva. Mat levererades av FN och andra organisationer, men serbererna ”skattade” transporterna, så rätt lite kom fram. Det stulna såldes via olika kanaler till enorma summor på den svarta marknaden. I Sašas ögon var FN-soldaterna lika god kålsupare som serberna, han är mycket besviken på hur lite världen gjorde för människorna i Sarajevo.

Både Saša och Sanja berättade om hur man hanterade döden med galghumor. Döden var så närvarande att de som hade turen att överleva inte kunde tänka på den hela tiden, utan man skojade och skrattade även om döden.

I varje trapphus utsågs en kvinna till chef.  Hon såg till att alla hade mat och vatten, att forsla bort de döda och tog hand om ensamma barn. Kvinnorna i Sarajevo hade redan innan en stark ställning i logistiken i samhället, och fick nu ta ansvar för sitt hus, trappuppgång eller gata och se till att hushålla med resurserna så alla fick hjälp.

Gästerna pratade mest engelska . Vi fick en dos samtidshistoria som skakade om oss rejält. Jag frågade helt fräckt om vi fick hälsa på hos Saša när vi kommer till Sarajevo, och det lovade han, mot att han fick komma hem till mig. Det lovade jag!

Ingrid G