Adoptionsresa

Ni har nog undrat varför det varit så tyst ifrån oss. Vi har varit mycket trötta efter en tuff resa till Kina denna gång.

​När vi kom till Xinjiang och träffade Elias på Civilaffairs så hade han hög feber och det rasslade i bröstet på honom. Doktorn som undersökte honom konstaterade lunginflammation och dryga 39 graders feber. Vi åkte direkt till sjukhuset med honom där han låg inne i 11 dagar med antibiotika, dropp och inhalation. Vi skulle inte få någon harmonious period utan de ville att vi skulle skriva på med en gång. Vi vägrade och det uppstod en viss förvirring. Under sjukhusvistelsen besökte vi Elias varje dag och pratade med läkarna. En morgon blev jag uppringd av Christina (från Kinas motsvarighet till Adoptionscenter) som delgav oss den nya informationen om att han inte kan äta vanlig mat då han sätter i halsen och får mat ner i lungan och därmed lunginflammation. Om detta stod det inget om i rapporten. Han hade blivit nekad operation i Peking två gånger då han var i för dåligt skick. Jag och Claes hade långa samtal och beslöt oss för att hoppa av adoptionen då det hela blir ett moment 22. Ingen mat, ingen kraft, ingen operation – ingen operation, ingen mat, ingen utveckling osv. Vi kände oss förtvivlade och tog upp detta med Christina. Hon sa att han inte är sjuk nog för att vi skulle kunna få ett nytt barnbesked. Vi undrade då om vi kunde göra fler undersökningar för att utreda exakt VAD som var fel på honom. Nej, han är för dålig sa hon. Vi frågade då henne om hon tyckte att han var frisk nog för att klara att genomföra en adoption (med långa flygresor m m) när han inte ens fick utsättas för prover, undersökningar m m. Det blev tyst i luren. Vi fick till slut tillstånd av Civilaffairs att gå vidare med undersökningar. Om vi skulle säga nej ville vi ha svart på vitt vad som var fel så vi sa nej av rätt orsak.

Efter blodprover, röntgen, neurologisk undersökning mm konstaterades att killen var frisk förutom sin lunginflammation. Han hade inga men av sin undernärdhet utan flera läkare sa att han skulle repa sig. Han är dock på en elva månaders nivå. Under tiden piggnade Elias till på sjukhuset och vi kunde se en annan kille skymta fram. Jag ringde till Läpp, Käk- och Gomspaltteamet på KS och förklarade situationen och fick råd och tips om vilka diagnoser vi skulle undvika. De trodde att han eventuellt inte fått tid nog att lära sig att äta och att det kunde vara en av anledningarna till att han satte mat i halsen (förutom hemskare diagnoser som vi lyckligtvis kunde utesluta). De rådde oss också om saker vi skulle se upp med. Alla provsvar, resultat av undersökningarna och samtal med Sverige gjorde att vi kände oss mer säkra på att fortskrida med adoptionen. På julafton skrev vi på och vi fick honom ett par dagar senare när han fick komma ut från sjukhuset.

Väl hemma började vi försiktigt ge honom annan mat än mjölkersättning. Och!! Han kunde äta annan mat!! Det tar bara lååång tid, men han äter. Otroligt glada upptäckte vi att vi nu har ytterligare ett matvrak i familjen. Han repar sig bra och har börjat krypa omkring och resa sig upp. Han orkade ingenting innan stackarn. Vi kan konstatera att informationen från barnhemmet via Christina förvirrade hela situationen och vi är glada att vi gick vidare med alla undersökningar så vi inte missade denna lilla guldklimp.

Alex har varit en klippa som under flera dagar fått vara med Samuel på hotellet medan vi åkt runt till sjukhus, myndigheter m m. Han har varit ett enormt stöd för oss. Han är mycket fäst vid Elias och leker gärna med honom. Samuel pendlar från att vara en kärleksfull bror till att vara en rackarunge som inte alla gånger är så snäll mot Elias. Inte han! Bara jag! Min mamma! Ibland ger han tjuvnyp. Alex visar stort tålamod med båda sina småbröder men självklart blir det även för mycket för honom också ibland. Då åker dörren igen framför Samuels näsa.

Vi kommer att vara rätt isolerade innan vi presenterar Elias utanför den närmsta familjen. Han är fortfarande rätt svag och infektionskänslig även om det går framåt. I fredags var vi på sjukhuset och tog alla prover samt mätte och vägde honom. Han har gått upp tre hekto sedan vi fick honom och det var en lättnad. Med sina numer 7,2 kilo ligger han dock efter 1,5-åriga barn vars vikt har ett referensvärde runt tio kilo.

Jag har nu huset fullt med hungriga hanar men kan trösta mig med att de två kattungarna vi fick i somras är av honkön så lite balans är det :O).

Stooor kram till er alla!

Eva och Björnligan